kom igen bejbi

Okej. Nu. Har. Det. Hänt. Något. Stort.

1. Jag har varit hemma ett helt dygn i sträck.
2. Jag har varit hemma TVÅ dygn i sträck.
3. Faktum är att jag inte har satt foten utan för dörren på mer än två dygn.

= Hur fan har jag klarat av detta?

Ligger i soffan och väntar på att mannen i mitt liv ska springa in genom dörren så jag kan gå och lägga mig och sova utan att behöva göra det ensam.

Men.. jag väntar varje kväll. Och det händer ju fan aldrig.

Jag tror jag håller på att växa upp. Det känns lite tråkigt.

Som idag. Julafton.

När man var mindre: Kunde knappt somna kvällen innan, vaknade minst varje timme, det första man tänkte på varje gång man vaknade var att känna efter om det hade kommit ett paket i julstrumpan än, man gick upp aptidigt, klämde på alla paketen innan alla vaknade, gick och längtade hela dagen på att få öppna julklapparna, kollade på kalle anka för att det var kul och för att tiden gick så mycket fortare då, rev upp pappret på paketen i rena paniken och med ett leénde på läpparna, lekte med alla leksakerna i några timmar och sen somnade man lycklig på kvällen, pladask. Vaknar i rena rama drömmen, nya leksaker!

Nu: Sitter uppe halva natten innan, somnar 2 minuter efter man har lagt sig i sängen, vaknar och är trött som fan och undrar varför man har satt på alarmet på mobilen eftersom man har glömt bort att det är julafton, tycker det ska bli otroligt gott med mat(!!!!), kollar på kalle anka för att det är tradition (slumrar till lite under kalle anka), öppnar julklapparna men tycker det är sjukt jobbigt att det ens är papper runt dom för då måste man anstränga sig (man vet ju ändå vad det är i alla paketen), äter gröt med glädje (det är ju maaat), går och gör något helt annat när all släkt åkt hem och glömmer helt bort att man har nya saker att inspektera och prova, sitter uppe halva natten igen och somnar pladask igen.

Men.
D e t   ä r   j u   t r a d i t i o n .


Missuppfatta mig inte nu. Julen är mysig. Men det var ju så mycket mer spännande när man var liten!

Sitter och övningskör lite i Photoshop. Tror det blir bättre och bättre. Långsamt framåt.

AAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHH
(jubelskrik)

Saknar! Jag var där, och nu har jag dvd:n!

pic1: jättegammal ring som jag insåg först idag att jag har men aldrig använder.
pic2: julklapp från storebror! tofflor från indiska. sköna som sate. haha. hur dom ser ut kan ju alla ha sin egna åsikt om dock. "älska mig för den jag är".

Merry fucking Christmas!

Konversation som ägde rum alldeles nyss:

Pappa säger -Har du sett om vi har någon katt härinne?
Jag säger -VA?! KATT? NÄÄÄÄ
Pappa -Jo men vår mus är borta..
Jag -Mus, va? vadå? har vi haft en mus härinne?!
Pappa -Nejmen datormusen!
Jag -Jahaaa, den lånade din son förut. Du kan ta min. Fast nu kommer du bara klaga på att den är liten, för min är ju inte sådär stor som vanliga är.
Pappa -Du.... jag dömer inte efter storleken..


Fotnot:
Han sa det inte så perverst som det lät här.

Var på gymmet förut idag. Pushar lite med armarna i en fin maskin och gör 25 och tar sedan några sekunders paus. Då en gubbe som står brevid kollar konstigt på mig och säger

"Säg inte att du reeedan är klar?!" och kollar på mig som jag är Sveriges svagaste kvinna.


Inte nog med att han står och glor sönder mig för att han vill ha maskinen som jag har för tillfället, utan då ska han också kommentera att han är starkare än mig.

Klart som fan du är, gubbjävel.

Slutresultat: Jag pushar extra mycket och extra länge bara för att han ska gå. Han går inte. Jag ger upp.

WHEN THEY SAY COME ON, LET'S KILL OURSELVES A SON! LET'S STAND UP AND SHOW THE WORLD WE ARE NUMBER OOOOOONEEEE!
COME ON GUYS LET'S KILL OURSELVES A SON! LET'S SET OUT TO RULA THE WORLD WHILE WE ARE STILL,

WE ARE NUMBER ONE




Det är skönt att skriksjunga. Try it.

Och så lite Peace&Love minnen!
mmmmm
Blondie och jag.

Ni alla vet nog hur det är med mammor.

Dom säger inte "JAG ÄR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD PÅ DIG"
utan
bara för att man ska få liiite dåligt samvete iallafall, drar dom till med en "jag är så besviken på dig". Den där speciella tonen i rösten och säger helt lugnt men ändå argt "jag är såå besviiiiiken på diiig".

Och dom tror att vi inte kan deras kodspråk.
HA.

Är på botten för sekunden. Minuten kanske. Eller för kvällen.
Orkar fan inte.

Så nu kör vi den här sköningen aka min idol: