kom igen bejbi

Jag säger: Ska vi gifta oss?

Irländaren säger: Ja!

Irländaren säger: Eller oj.. var det du.

Irländaren säger: Trodde det var en annan.

Irländaren säger: KLART SOM FAN VI SKA!

Inget att göra.. alla vill ha mig.

Tjenis Penis som man  brukar säga.
Jag vet att jag själv hatar när folk skriver att "jag är så dålig på att blogga" eller "jag skriver inget roligt i bloggen längre" -gör nåt åt det då jävla idiot?, är det första jag tänker när jag läser andras bloggar med dessa klagomål i.

Nu är jag i den där sitsen själv så jag tänkte att jag skulle göra nånting åt det. Eller ja, dock är det här inte mina verk och sådär men jag tänkte vilseleda er till en annan fet blogg  faktiskt.
Som ni alla (eller iallafall dom flesta) hört talas om: Irländaren. Ni vet han som lurade skiten ur mig att han kom från Irland så jag fick prata engelska en hel natt fast han egentligen helt enkelt kunde fucking svenska. Aja, men jag är glad ändå.

Överlycklig var jag iallafall nu när jag kommit hem från Peace and Love och alla dessa inlägg jag hade att läsa som han plinkat ihop medans jag var borta.

Take it or leave it. Här har ni honom: Irländaren.
Tänkte nästan skriva "honom ska jag gifta mig med en dag", men sen ångrade jag mig för att han antagligen läser och sen skrev jag det ändå. Vafan. Så många jag ska gifta mig med så får nog det gå fort. Eller.. man kan ju ha många män.

Jaja. Vill ni läsa en vettig blogg så har ni den där.

Hörrni motherfuckers, lever ni? Jag vetefan om jag lever alltså.
Jag funderar starkt på om världen inte har hoppat över en eller två dar för det här med att det är söndag idag kan ju fan inte vara rätt. Vart tog fredagen och speciellt lördagen vägen?

Allt började med en midsommar.
Släkten sprang in hos oss och började shotta på direkten. Grillningen var i full gång och alla väntade strakt på den årliga brännbollsmatchen. Svikare som jag är klarar man inte av att sitta och titta på när alla shottar och blir mer och mer pratglada och leéndena blir större och större. Så jag ger mig av innåt skogen där det är stort party på g och lämnar min alkoholintagande släkt sitta kvar vid midsommarstången.
Är vid stället som ska ha party vid fyra på dagen och draget har inte kommit igång än. Så vi tog en öl. Sen rullade allt på och påsen med öl blev bara lättare och lättare. Folk kommer och folk går och jag tror inte riktigt nån visste vad vi gjorde egentligen. Kvällen är suddig och en av sakerna jag faktiskt kommer ihåg var när Lilltallen, jag och en pojke sitter i köket på en madrass på golvet, och Lilltallen säger bara "jag har ALDRIG sett dig såhär full!" typ tio gånger i rad.
Mitt i natten nångång efter sådär tolv timmars festande går jag och Lilltallen och lägger oss i en soffa. Lilltallen somnar nästan direkt och jag funderar på vad den där killen och tjejen som ligger i samma rum egentligen håller på med, medans jag lyssnar på deras ljupt pansionerade andetag.
Somnar iallafall nångång för när jag vaknar några timmar senare är Lilltallen borta? Och jag är fan fortfarande full.
Jaha. Ser min sista öl står i fönstret och vad är bättre än en återställare sådär på morgonen, tänker jag och öppnar den och försöker leta reda på vart alla är. Hittar folk i en hög på en soffa. Tänker sätta mig  på soffan när någon skriker
"SÄTT DIG INTE DÄR!"
"Vadårå?"
"Eh, det hände en olycka där inatt"
"Va?"
"Kiss"

Trevligt. Haha..
Mannen som har festen hittar en platta öl nånstans som antagligen någon jävel var väldigt ledsen över att ha glömt. Så, vadå gör man inte? Måste ju dricka!
Jag som tillochmed var  full när jag vaknade säger inte nej och detta ledde till att dagen gick väldigt snabbt förbi och jag vet egentligen inte vad som hände. Full var jag iallafall när jag kom hem på lördagskvällen.

MEN. Det där var ju bara uppvärmingen. Två dar kvar till  Peace and Love såååååååååååååå NU KÖR VI!

Skulle bara säga:
Nu har jag fan mer öl än jag kan räkna till.

FREAKIN' MYCKET

Så vad ska ni göra?
Jag tänkte dricka öl.

Tänker bara på när jag träffade Karlsson efter hon hade vart borta i sex veckor förra sommaren. Har aldrig i hela mitt liv saknat någon so fucking much. Det är enda gången i mitt liv jag har gråtit av glädje, när jag träffade henne efter det. Helt sjukt. Sex veckor låter inte mycket. Men det är för mycket. Äkta glädjetårar från båda håll kan jag säga. Måste sett fett löljigt ut men känslan då som jag hade när jag kramade henne och visste att hon var tillbaka i min närhet var helt underbar fan. Får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Crybaby, eller hur var det?
Vet inte hur fan jag ska palla när hon flyttar. En röst på telefonen kommer aldrig vara lika bra som in real life, det vet vi alla.


Saknar Karlsson så freakin' mycket.
Need ya.

En vacker dag alltså.

Alltså. Det bästa man måste kunna göra när man är besatt av sin vikt måste ju vara att sluta väga sig.

Jag var fett besatt av min vikt för några år sen. Hade asdåligt självförtroende för att "ÅNEJ, ett kilo mer idag!", tittade mig själv i spegeln och det såg verkligen ut som jag hade fått tjockare kinder, ni vet. "Åhfan, ett kilo mindre. Guld.", tittade mig i spegeln och det såg verkligen ut som jag var liiite smalare. En dag tog jag mig i kragen, sa: "aldrig mer vågen". Fett svårt i början att inte veta vad man väger och inte veta om man ska känna sig snygg eller ful.
Det här är helt sjukt egentligen.
Men som sagt, jag tog mig i kragen. Och hur mycket bättre mår man inte när man inte behöver bry sig? När man kan titta sig i spegeln och inte se alla kilona som vågen visade utan bara se sig själv. Snygg som få.

Vafan ska man göra. Det är såhär man ser ut. Be proud.

Även fast det låter konstigt, så var det att radera vågen ur mitt liv, det bästa jag kunde göra för mig själv.
Trivs man med sig själv, trivs andra med dig.

Nu förstår jag inte ens hur jag inte kunde vara nöjd med mig själv.
So. Baby, be proud.

Jag har kommit på att jag har nog vuxit upp en aning på två vis.

1. Jag ser små tjejer framför mig på fester som har druckit vodka tills dom inte kan hålla i glaset utan att tappa det och ger inte upp att dricka förrän dom inte kan stå på benen utan sitter i ett hörn med huvudet hängandes.

Det där saknar jag verkligen inte överhuvudtaget. Dom flesta har antagligen gjort det någon gång precis som jag och nu för tiden förstår jag inte grejjen med det. Är det så himla roligt att ha ett svart hål som minne utav kvällen? Få veta att man har spytt i en soffa eller liknande och ha flera kompisar som är förbannade på en men man själv vet inte varför för man inte kommer ihåg vad man har gjort?
VA
nu vill jag bara, som massa andra antagligen ville göra med mig med, skaka om dessa ungar och skrika på dom tills dom förstår.
Men. När någon skriker på en, speciellt ens föräldrar när man hålls med sånt där, så lyssnar man inte, utan gör helt tvärt om. Dricker mera.

Jag vet hur det är, dom flesta som läser det här känner säkert igen sig och har gjort precis samma sak själva en gång i tiden. Men fan homies, det är inte okej.

2. "Strula" runt.
Man går på fest, man blir full och man går från kille till kille och strular. "Hur många hånglade du med?" Nivet. Helt jävla sjukt egentligen. Denna perioden i mitt liv känner jag också att jag inte saknar. Faktiskt. Varför dra på en fest, strula med massa killar bara för att. "Det är coolt". "Jag är populär". Strula med massa människor och sedan dan efter inte ens veta vem dom där killarna nu var..
Jag säger inte att det är fel att strula. Absolut inte. Om man kör nåt spel eller lek, typ snurra flaskan, är det såklart man är med på reglerna och det kan vara riktigt kul. Men det där med att vara fem minuter med en kille, fem minuter med en annan känns som nåt man gjorde när man var fjorton bast och inte hade nåt självförtroende. "Shit, han strulade med mig, han kanske vill nåt".
Känslor och ett fem-minuters hångel hör inte ihop.


Och. Jag är så jävla glad, över att dessa tider jag just skrivit om, kan gå och dö.