kom igen bejbi

Hallå, godmorgon, godmiddag, godkväll, godnatt eller vad ni nu tycker. Alla har olika tider på dygnet.



Igår kväll var en så kallad back in time. Det styrdes fest i en skog ute på landet och det styrdes säkert massor med fester inne i stan. Men vad gör jag, Marre och Lilltallen? Jo, "fan, kom igen nu, vi satsar på skogen!". Det börjar lite drygt innan alla börjat dricka sina häxblandningar(?!), vodka och öl. Kakan tycker det är passande med häxblandning eftersom det ändå är halloween, jag håller med. Det var ju helt sant faktiskt. Sedan kommer allt igång, dom satsar på en brasa men det går inte riktigt så bra så vi river av en filt och lägger på. Lite besin(?) och sen brinner det. I fem minuter.
Tiden går snabbt och känseln har börjat försvinna av kylan. Dock känner jag inte kylan heller så det är ju skit samma! Springer runt och sätter mig i knän för att slippa sitta på bänken. Den var blöt. Det blir en trippelröknings-time med Lilltallen och Spindelmannen. Ja, nu hade jag visst träffat Spindelmannen från gamla dar. Trevlig prick det där.
Nu är jag i stadiet då jag skiter i vad alla tycker. Jag fortsätter på min fjortisfylla och har sjukt kul. Vem bryr sig att det är en skog?
Oj, Karlsson ringer visst. Får prata med hennes bror och jag går in i en buske, ramlar över den, skriker lite och får hjälp upp. Bra det för annars hade jag inte kommit upp överhuvudtaget. Känner att det kanske inte är läge att prata med min morbror i telefonen som jag håller på med. Han undrar vad fan jag håller på med och garvar. "Jag ramlade bara, det var visst en buske här i skogen".
Allting rullar på och vi ska gå därifrån. Nej, vänta, en kille har halkat efter? Vart är han? På stenen! Hjärtklappning nr 2 denna dagen. Alla får panik eftersom han knappt svarar och jag måste ta mig samman. Vad händer? Vad ska vi göra? Alla skriker på varandra och tillslut kommer det starka killar och jag går därifrån för att underlätta för dom. Får en såkallad backflash sen jag var hos Pb och jag slutade andades. Länge sen dock, men så sjukt äckligt. Sånt hålls jag inte med längre, tror jag har lärt mig lite nu.
Jag börjar iallafall störtgrina och kan inte sluta.
Ett "han gick upp för trappen själv in i sitt hus, A, det är lugnt nu" fick mig att ta mig samman. Svart runt ögonen som en Emo vandrar jag och Marre vidare till Lilltallen vid busshållplatsen. Minst en timme i minusgrader och jag känner inte mer än från brösten till knäna.
Hem till Lilltallen och sova för att sedan sex timmar senare sätta sig på bussen hem igen. Sjukt gott med frukost och jag mår bättre än aldrig förr. Oja.
En lyckad kväll kan man påstå. Jag hade iallafall grymt kul. Kakan är min vän.
PUSS