kom igen bejbi

Ohgud. Jag hatar sånt här!

Här har dagen varit lugn, fin och bra på alla vis, utom att det vart lite ensamt när Karlsson drog.
Telefonen ringer. Jag tänker äh mamma svarar.. Och det gör hon såklart. Jag hör ett "Va?! Är det sant?" och sedan rinner tårarna från en mamma som är förstörd.
Mitt huvud precis då gick fan inte att beskriva. En puls på hundranittio och tiotusentankar om hur jag skulle klara mig om någon i familjen försvann, hur förstört allting skulle bli om någon nära mig gick bort. Vem är det det handlar, jag pallar inte det här.
Känner pulsen dunka som jag vet inte vad och ont i halsen plussas på. Går knappt att svälja.

Jag säger -Vem är det?!
Inget svar.
Jag säger -Hallå mamma vem är det vad har hänt?

Tur i den helvetes jävla hemska oturen är det ingen närstående till mig. Dock till mamma, en av hennes kompisars 18-åriga barn är saknat efter en båtolycka.

Lättnaden kommer som en vind. Ingen jag någonsin träffat.

Ändå så jävla hemskt. En del av mig vill gråta för killen och hans närstående medans lättnaden skjöljde över mig och känslan av att ingen jag känner är borta. Ingen jag älskar.
Kvällen blev nu dock en bit sämre och mina armar skakar av chocken. Det är hemskt att lyssna till någons tårar..


Det här var nog det mest seriösaste inlägg ni någonsin kommer få i denna blogg. Njut av det seriösa men inte av allt annat.
En båtolycka. Fyra unga killar. Två oskadda. Två saknade.
Nu börjar jag med gråta snart. Jävla värld! Hoppas det går bra..