Och dom undrar varför man är på dåligt humör...
Jag kommer in genom dörren här hemma. ÄNTLIGEN VÄRME är min första tanke. Jag värmer mat eftersom jag precis varit och tränat och är helt sjukt hungrig. Gör iordning allt perfekt, sjunker ner på stolen framför maten. Lägger upp benen på stolen mitt i mot. Tänker: ensam hemma, mat framför mig, sitter perfekt, fan vad skönt för en gångs skull! Här ska jag sitta länge och bara njuta!
RIIIIIIIIIIIIINGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGG
Mitt humör sjunker till noll när jag hör den förskräckliga ringsignalen till våran hemtele. Överväger ett tag om jag verkligen ska förflytta mig ur min underbara ställning. Kommer fram till att jag ska kolla vem det är, sen kan jag bestämma om jag ska svara. Det är mamma. Stor ångest. Ska jag svara? Hon kan ju vilja något jobbigt. Kanske nåt jävligt jobbigt.
Ger tillslut upp och mumlar ut ett
-Mm, hallå vad vill du?
-Jag är inte hemma.
-Nej? Det hade jag märkt faktiskt. Du ringer ju till hemtelen?!
-Bra men då vet du det!
-Du skojjar?
-Va?
-Du skojjar, var det inget mer du ville?
-Haha, jo
-VADÅÅÅDÅÅÅ?!
-Du kan väl mata kaninerna?
-NEJ
-Jo
-Nej
-Jo du vet var maten är
-Ja
-Bra
-Men jag tänker seriöst inte gå ut igen!
-Jo
-NEJ SA JAG HEJRÅ
Klick
Om jag bara struntat i telefonen....
Life for bitch and bitch for life
