kom igen bejbi

Det är så synd om min farfar. På senaste tiden har hans minne bara försvunnit. Jag lovar.
Jag är ensam hemma nu, han kommer in, utan att plinga på eller nåt (som vanligt) och jag tror såklart det är nån i min familj eftersom personen i fråga bara klev in. Han kommer smygande och frågar "är det bara du hemma?" Ja, säger jag och förstår redan att hans minne har svikit honom igen. Han sätter sig lugnt ner i soffan och säger
-Ja, men då sätter jag mig här sålänge och väntar på din pappa, han borde ju komma snart..
-Njjjjjjjaaaeeeeeee?
-Jomen, han slutar ju klockan två?
-Nej, tre.
-Ja, två ja. Då kommer han ju snart. (hörseln är inte så bra den heller)
-NEJ, TRE!
-Tre?
-Ja.
-Din mamma sa två till mig. (det gjorde hon verkligen inte)
-Jasså.... eh, men jag kan ringa och fråga pappa.
...ringer pappa...
-Pappa säger att han slutade tre, men han ska till optikern sen så han är hemma vid fem. Då kan du komma.
-Tre?
-Nej. KOM VID FEM. DÅ ÄR HAN HEMMA.
-Jaha. Vid fem?
-Ja.
-Okej.
..vi säger hejdå och han går ut för att åka hem, det går några minuter då han kommer in igen..
-Men kan du inte säga till honom att ringa mig sen då så jag vet när jag ska komma?
-MEN han kommer ju vid fem. Han sa till mig att du kunde komma då.
-Jaha, så han är hemma vid fem?
-JA.
-Jaha. Det kunde han ju ha sagt med en gång.

Haha. Jag dör. Det är så hemskt, samtidigt som det blir lite humoristiskt.