kom igen bejbi

Tjena.
Det är Deprimerande Jag här idag. Det rimmade. Eller? Whatever. Känner mig ensam, önskar just nu att nån låg brevid mig i sängen. Ni vet, någon att skratta med, prata med. Någon som vågar vara sig själv mot mig, någon jag vågar vara mig själv mot och någon som verkligen bara tycker det är helt okej att inte göra nånting utan att bara umgås och skratta. Någon som respekterar mig. Någon att gosa med. Någon att göra alla vardagliga saker med. Någon som vill göra dom med mig.
Jag behöver skratta. Ha kul. Göra något som inte händer varje dag, varje vecka eller varje månad. Något ostabilt som kan gå hur illa som helst men också hur bra som helst. Något spännande. Något man aldrig gjort förut.

På ett sätt vill jag bara ta dig och mig, stänga in oss i ett rum och svälja nyckeln. Ni vet, som i tecknade serier. Då skulle man lära känna varandra så bra och om man bråkade skulle man inte kunna springa iväg utan man måste lära sig att reda ut det, öga mot öga. Spelar ingen roll om du tycker det är pinsamt eller jobbigt. Du är i detta rummet med denna personen och du kan inte ta dig ut. Du måste reda ut problemen. Ni kan ha timtals långa diskussioner. Lära känna varandra ordentligt och skratta tills man får ont i magen.

Känslan att "det spelar ingen roll om vi får sitta i det här rummet tills vi dör, bara vi två är tillsammans". Finns den känslan på riktigt?
Ibland tror jag det.

Alla gör misstag, men alla förlåter inte.

Jag tänker alltid att allt kommer bli mycket bättre när jag tagit studenten. När livet börjar komma igång. Men tänk om det inte blir så?
Tänk vad besviken man skulle bli. Jag vet att livet kommer bli bättre. Tänk om man någon gång i livet kommer tänka "NU är jag nöjd. Nu vill jag inte ändra på nånting. Nu är allt perfekt. Jag kan inte bli lyckligare."

Tänk.

Tänk
om jag hade skrivit såhär mycket på min uppsats jag försöker komma igång med istället.... Tänk om.