It's hard and complicated but I never learned your code Your code Your code Your fucking code

Har aldrig fattat det här med att vara blyg. Det är så jävla onödigt. Och ändå så är man det.

Jag själv har alltid hatat att vara blyg. Suger så jävla hårt. Jag var skitblyg när jag var mindre, sådär i åttonde klass kom jag på hur jävla onödigt det är och ända sen dess har jag jobbat på att att vara mer utåt och försöka sluta med det onödiga fenomenet att vara blyg. Tycker jag har lyckats rättså bra faktiskt. Nu är jag mest blyg inför nya människor. Och jag hatar det också. Det är första intrycket som räknas aiiiight?

Man måste utmana sig själv lite. Ungefär som att slå vad med sig själv, fast funkar också bra att slå vad med andra för då blir man så tvingad att göra det. Typ som att ha mål i livet. Man måste ha mål i livet. Långsiktiga som kortsiktiga. Säga till sig själv något som man själv vet att man tycker är jobbigt att göra som "om jag inte gör det här idag så kommer jag ångra det så hårt". Vad, VAD är det som gör det så svårt? Jag vet inte. Men det går oftast jävligt fort tills det är över. Som att ge en komplimang. Det är så svårt för att man inte vågar ta risken att få dålig kritik tillbaks. Då hoppar man hellre över chansen att få något bra tillbaks?
Så jävla töntigt.

Ta er samman. Ta mig också samman. Tack.

Så en resumé:
Att vara blyg sucks.
Det mesta handlar om självförtroende.
Självförtroende.
Det fixar fan allt.

"Our biggest regrets are not for the things we did... but the things we didn't do"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0